Calle rapporterar från södra Kina

oktober 13, 2017

IMG_9103

” Nu råkar ju Kina dock bestå av 500 mil genom så väl öken, berg och djungel”.
Något i denna stil avslutades mitt senaste inlägg.

Nu råkar vi har tagit oss igenom den där öknen, över de flesta av de där bergen och börjar så smått uppleva mer och mer grönska som inom en snar framtid kommer övergå till djungel. 
Vi har i skrivande stund ha avverkat 400 av de där 500 milen som för bara 1,5 månad sedan låg framför oss, orörda och förväntansfulla.

Jag och Emil tog oss in i Kina genom en ganska oprövad gränsövergång från Tadjikistan. En övergång som omgärdats av rykten. Rykten som tex gör gällande att gränsen i fråga skulle vara stängd, förutsatt att du inte är av Kinesisk alternativt Tadjikistansk härkomst. 
Jag föddes i Köping en höstdag 1987 och Emil på vår svenska västkust några år senare så här fanns helt klart en osäkerhetsfaktor. Samtidigt hade vi hört dessa rykten som cirkulerar där ute på vägarna bland cyklister och annat resande folk, rykten som sade att det numer gick bra att korsa denna mytomspunna gräns.
Vi testar! Vad har vi att förlora, förutom en halv dags klättrande upp till 4 500 möh, tänkte vi.
Fyllda av självförtroende och en god känsla överlag lämnade vi så väl vänner som den sista byn i Tadjikistan för att ta mot gränsen. Den goda känslan inombords blev dock så gott som bortspolad då det sista vi får höra från en lokalbo innan i trampar iväg är att hon är VÄLDIGT osäker på om vi som utlänningar har möjlighet att korsa denna gräns. 
- ”But you can try”, löd hennes sista mening.
Tack för den…

IMG_9004

Väl uppe på detta otroligt vackra bergspass som alltså även fungerar som gränsövergång verkade hon tyvärr få rätt.
Vi möts av ”kryss – tecknet” från vakterna. ”Kryss – tecknet” är ett tecken du inte vill mötas av och som 100 gånger av 100 betyder något negativt, tex att en gränsövergång är stängd. Så i detta fall.
Vi tittar på klockan. Det känns lite för tidigt på dygnet för att bara vara stängt för dagen. Har de kinesiska gränsvakterna verkligen redan stämplat ut och gått hem för fredagsmys?
Som tur är verkar det vara precis vad de gjort och vi ombeds komma tillbaka på morgonen dagen därpå. Våra nerver och puls lugnar genast ner sig en smula.

Så efter att slagit läger på 4 500 meters höjd, ätit en Snickers till middag, klätt på mig alla kläder jag kommit över, krupit ner i min sovsäck som egentligen är lämpad för svala nätter under sommarmånaderna för att därefter få några sönderslitna timmars sömn står vi åter uppställda vid den rostiga grind som håller oss kvar i Centralasien (lägg därtill fem gränsvakter med automatvapen) i väntan på att stålvajern som agerar lås skall lirkas loss och få porten att öppna sig.
Tillslut sker detta och vi trampar lugnt framåt.

Att ta sig ut ur Tadjikistan tar cirka 3 minuter.
Att ta sig in i Kina tar närmare 3 timmar. 
Men in kommer vi, förmodligen som första svenskar någonsin att passera just denna gräns (åtminstone om man ska tro legenden…)

IMG_9039

Det är en något märklig första tid som väntar oss i Kina. 
Den första och så väl största provins vi kommer in i stavas Xinjiang. En provins, eller autonom region, som det sedan mitten av 50-talet officiellt varit, som domineras av minoritetsbefolkningen Uyghur samtidigt som en rad andra etniska grupperingar är bofasta i området. Ett område som för övrigt är ungefär fyra gånger så stort som Sveriges yta. 
Att detta är ett känsligt område i Kina och som omgärdats av en hel del problem genom åren är något jag fick lära mig för tre år sedan under vår färd från Sverige till Thailand. Vi hade då förmånen att träffa på ”legenden” Lee som liksom vi tog sig fram på cykel och som valde att slå följe. Kines som han var låg han inne med en hel del kunskap om så väl området som landet och kunde därför berätta en del om läget, naturligtvis ur hans eget perspektiv men att allt inte stod rätt till i denna provins var ganska uppenbart.
Ett av problemen är den konflikt som råder mellan Uyghur – folket och regimes Kina där Uyghur – folket under lång tid levt under hårt förtryck.
Kort sammanfattat; Uyghur – folket vill nu bryta sig loss från Kina och bli självständiga. Detta har inte Kina någon större lust med. Man kan gissa att en av anledningarna är den enorma tillgång av naturgas och olja Xinjiang – provinsen besitter.
Denna konflikt har bland annat lett till att ett x antal attacker ägt rum så väl i Xinjiang som andra provinserna där man pekat ut grupperingar inom Uyghur – folket som de skyldiga. 
För tre år sedan märkte man inte speciellt mycket av detta.
Nu är situationen annorlunda. Minst sagt.
I de större städerna marscherar ”poliser” överallt. Poliser som mestadels består av äldre tonåringar som fått en svart t-shirt med texten ”police” på armen och som i vissa fall beväpnats med någon slags pinne att försvara sig med om konflikt uppstår. Vissa har till och med fått en hjälm att bära och de med riktig tur kan kännas extra tuffa då texten SWAT stämplats på tröjorna. Om de vet vad bokstäverna står för skall vi låta var osagt…
Överallt sitter övervakningskameror.
Överallt står vägspärrar uppställda.
Överallt fotograferas bilar med tillhörande registreringsskylt.
Överallt sätts olika typer av checkpoints upp där befolkningen måste identifiera sig.

Som turist kan detta nästan uppfattas som ett stort skådespel mitt framför näsan på dig men även du blir en del i det hela då polisen stoppar dig på vissa vägar där du tydligen inte är berättigad att färdas, ditt pass kontrolleras minst tio gånger om dagen, du får inte bo på vilket hotell som helst och du kommer bli stående vi ovan nämnda checkpoints på obestämd tid då de ”extremt välutbildade” konstaplarna försöker kontrollera dig.
Allt detta kan så klart bli lite drygt i längden men när man tänker på vad lokalbefolkningen måste gå igenom varje dag samt den förföljelse som råder var det kanske inte så synd om oss under våra veckor på plats. Men jag är ändå den första att erkänna att tålamodet höll på att rinna över till något annat efter att för femte gången blivit stoppad under 1 timmes tid. Emil sammanfattade det hela ganska bra några gånger;
– ”Du måste chilla lite ibland, Calle…”

I Kina råder som bekant en hel del censur i de extremt statligt kontrollerade medierna och det är därför svårt att veta vad som egentligen har eller inte har hänt i detta område men min samlade uppfattning är ändå att man överdriver något i det säkerhetsarbete som nu tillämpas och det känns lite som man försöker döda en mygga med en bazooka.

Ju mer jag och Emil trampade på i ostlig riktning, ju mer började det hela avta. Vi spenderade en hel del tid i Taklaman – öknen där vi till största del kunde jobba på utan att bli störda av någon polis som ville visa sig på styva linan.

Här hade vi också lyckan att stöta på en vänlig befolkning som gav oss så väl mat och vatten när det ibland började tryta.
Vi bestämde tidigt att försöka trampa på så mycket som möjligt för att på så sätt ha en liten buffert av tid att ta av då vi så småningom lämnade den platta, lättcyklade, öknen för att istället gå upp i bergen.

IMG_9071

IMG_9163

IMG_9154

UBWJ1634

IMG_9062

Några veckor senare stod vi därför där med Xinjiang bakom oss. En av fyra provinser avklarad.

Qinghai stod näst på tur och nu bar det uppför. I 17 mil närmare bestämt. Det kändes aningen konstigt att nyligen befunnit sig i ett platt och ganska tråkigt ökenområde för att några dagar senare befinna sig på den Tibetanska högplatån med enorma, snötäckta berg som våra närmsta vänner. En väldigt vacker kontrast som uppenbarade sig.
Vi gick från ett tomt och sandigt landskap till ett kargt men ack så livligt. Livligt i form av det djurliv som nu mötte oss där så väl hjortar, sorkar, fåglar samt rävar utgjorde en del av faunan.
Hundar, stora hundar, berättade också om sin närvaro. Hundar som hade som jobb att så väl valla som skydda olika boskap. Samt skrämma livet ur cyklister…

Hittills har det gått bra med detta djur under hela resan. Det bästa, enklaste samt mest effektiva att göra när en hund får för sig att jaga dig är helt enkelt att stanna. Att jaga en stillastående cyklist är ju inte i närheten av lika roligt som att jaga en rullande.

Instinktivt stannar jag därför när en korsning mellan Stephen King’s ”Cujo” och Beethoven kommer farande mot mig från sidan.
Tyvärr hade inte denna varelse någon som helst lust att stanna upp utan fortsatta i full fart mot mig, min cykel men framför allt mitt vänstra ben. Innan jag ens hunnit reagera har djuret flugit rakt in i cykelns vänstra sida, bitandes och skällandes för allt den är värd. Som tur är har har vänsterbenet hunnit reagera på eget bevåg och jag står nu på cykelns högra sida med enbart ramen mellan mig och den blodtörstige hunden.
För första gången i mitt trettioåriga liv utövar jag nu våld mot ett djur då jag på ett föredömligt sätt får in en rak sula i ansiktet på den ivrige varelsen. Hunden kommer dock på att den ju faktiskt kan ta ett par kliv fram och på sätt gå runt cykeln och nu stå ansikte mot ansikte med mig. En snabb och hårt vänsterspark över skallen på hunden skall visa sig räcka. Han/hon/det lufsar iväg skällandes och, vad jag misstänker, något förvånad över utgången. Precis som jag själv.

Mina år på fotbollsplanen skall äntligen ge lite återbäring. Tyvärr inte i form av miljontals kronor på banken men med en kropp som fortfarande är hel nog att trampa vidare.

Där fick du.

Nåväl.

Nu börjar byar och städer bli mer frekventa där större delen av befolkningen består av tibetaner där lamaismen är väldigt utbredd, trots att vi alltså aldrig ens befunnit oss innanför Tibets gränser. Det verkar inte finnas någon övre gräns för hur många tempel som anses nödvändiga och överallt fladdrar de tibetanska vimplarna där bönerna som är tryckta på dess tyg skall spridas med vinden. Så är tanken i alla fall.
Och vind är som bekant något en cyklist näst intill kan bli besatt av. 
Ibland med en glädjens underton då du har den i ryggen. 
Ibland det motsatta då den agerar som vägg och inget annat hellre vill än att trycka dig bakåt.
Och så har vi vädret. Från att ha upplevt en ganska behaglig temperatur så väl dag som natt under våra första veckor kunde vädret nu skifta inom loppet av minuter. 
En blå himmel med med stärkande solsken kunde plötsligt övergå till hagelstorm som snart mynnade ut i snöfall samtidigt som stormvindar kastade oss åt alla möjliga och omöjliga håll.
Bredvid oss passerade bilister som satt lugnt och tryggt inne i uppvärmda fordon med tekoppen i sin hand. De borde rimligtvis undrat över vad vi egentligen höll på med. Det gjorde åtminstone vi.
Och när det var som värst var det ganska skönt att ha världens mest positiva Emil Jansson vid min sida.
Vi tittade på varandra, sa något dräpande på tillgjord norrländska för att sedan skratta åt hela situationen.

IMG_9574

IMG_9427

Samtidigt som vissa element på olika sätt försökt sätta käppar i hjulet på oss har de senaste veckorna varit fantastiska på många sätt. 
Vi har rest genom ett landskap vi sent kommer glömma. Vi har klättrat så mjölksyran sprutat ur öronen och vi har blivit betraktade från lokalbefolkningen som om vi vore utomjordingar på två hjul.
Trots frusna kroppar, trötta ben och två magar som strulat en del senaste tiden har ändå en skön känsla börjat infinna sig för varje dag som gått. En känsla som skvallrar om att vi snart är ”hemma”. Och hemma betyder i detta fall Thailand.
Det har nu gått över ett år sedan vi tog våra första tramptag från barnhemmet i Muang Mai i södra Thailand. Ett år där varje dag varit fyllt av nya intryck, möten, utmaningar och lärdomar som hör därtill.
Ett år som jag aldrig skulle vilja ha ogjort men som samtidigt skall bli skönt att avsluta om exakt 1 månad och 12 dagar då vi åter rullar in genom barnhemmets grindar.

RDLK8099

GGQT7477

IMG_9528

IMG_9462

IMG_9152

PPWU3050

Vid gränsen väntar ett gäng herrar från vår sponsor Thai Airways och man vet aldrig vad dessa kommer hitta på för oss under de dryga tre veckor vi då har kvar. Att det kommer bli bra råder det dock inga som helst tvivel om.

Innan detta kommer äga rum väntar dock ett annat möte för undertecknad samt Emil. 
Ni kanske minns den kinesiske legenden Lee som nämndes en bit upp?
Mötet med Lee kom att bli något av det mest fantastiska som skedde under 2014 års äventyr. Vi träffades andra dagen i Kina och han frågade då om det möjligtvis fanns en chans för honom att haka på mig, Fredrik, Christofer och Tomi på vår färd österut med Thailand som slutmål. 
Självklart fanns det en möjlighet till detta och från den stunden var han en del av teamet som tog sig de sista 800 milen till barnhemmet i Muang Mai.
Lee kom att bli en vän för livet som jag tyvärr inte träffat sedan dess. 
Nu är han dock enbart tre dagar bort då vi bestämt träff i staden Dali, cirka 30 mil från där jag och Emil nu befinner oss.
Jag har en känsla av att det kommer bli 30 lätta mil då ivern att få träffa honom igenom kommer få varje tramptag att kännas extremt lätt!
Mr Lee – snart ses vi igen…

DSC_0076

Kina börjar lida mot sitt slut, liksom hela resan i sig.
Hur gick detta till egentligen?

Mer om detta senare…

Mvh

Calle