Georgien

september 07, 2017

Efter Turkiet väntade Georgien, vindruvornas land. Landet tillhörde tidigare Sovjetunionen och var ett omtyckt turistmål under den tiden. Efter att ha cyklat igenom landet förstår vi att den goda maten, vinet och den magiskt gröna naturen måste ha lockat många turister genom åren.

Georgiens natur är sagolikt vacker. Från Batumi vid Svarta havet till huvudstaden Tbilisi cyklade vi bland bergen. Landskapet var så grönt att vi i efterhand trodde att vi råkat lägga på något slags filter på våra foton. Överallt fanns fruktträd med plommon, persikor och päron. Behövde vi lite extra energi var det bara att plocka några frukter i farten.

I Georgiens vackra landskap fanns även slitna byar som såg totalt bortglömda ut. Ofta betade korna fritt utanför polisstationen och i rondellen i centrum. Det fanns nog mer lösa kor än människor i vissa byar.

YITS9347 TJZH5925CVNN7767

Vi cyklade tillsammans med Vincent och Michel genom Georgien också. Om ni har läst Evas tidigare inlägg vet ni att de är våra fransmän som vi träffade precis utanför Istanbul och som varit med oss sedan dess. Vi startade vår Georgien-tour i Batumi och stannade där en extra dag för att studera kartan och planera rutten genom landet. Planen blev att cykla från Batumi, den ”norra vägen” till Gori, Tbilisi och sedan vidare till Azerbajdzjan.

SLIM10ZoSU (1)

Det regnade när vi lämnade Batumi vår första cykeldag. Vissa dagar kommer vi ihåg extra väl och den här dagen är en av dem. Regnet fortsatte att ösa ner hela dagen. Så länge det inte är kallt ute går det ganska bra att cykla i regn, men på kvällen är det skönt att kunna ta skydd någonstans. När kvällen kom började vi därför leta efter en regnskyddad tältplats. Många hus vi cyklade förbi var byggda på ungefär samma sätt och hade en stor terrass med tak. Det kändes hoppfullt.

Vid en liten avtagsväg hade vi turen att få syn på Beka. Han pratade lite engelska och vi förklarade att vi letade tältplats. Han ringde ett snabbt samtal och sedan tittade han upp och ropade ”Come here! You can stay in friends house!”. Vi följde med Beka in på en liten grusväg och kom fram till en trädgård fylld av färgglada blommor och vindruvor. En äldre dam mötte oss med öppna armar. ”This is grandmother”, sade Beka. ”She likes you!” Hon pratade ingen engelska men med gester bjöd hon in oss till sitt lilla hus och visade att vi kunde tälta under terrasstaket.

Under tiden vi bytte om såg vi hur våra nyfunna vänner bakade bröd till oss över öppen eld, samma eld som sedan värmde upp duschen som vi fick använda. Te-drickandet i Turkiet verkade vara historia nu och vi fick kaffe till brödet.

Det blev en minnesvärd kväll hos Beka och hans vänner i den blomstrande trädgården. Vi sov väldigt gott till ljudet av åskmuller och regndropparna som föll på taket ovanför oss.

HYNA2164EZCO1818IMPV5476FFYL2483PXGX1382

Nästan varje kväll blev vi välkomnade att sova över hos den nyfikna lokalbefolkningen. Eftersom stora delar av Georgien är täckt av vinodlingar fick vi smaka på deras lokalt producerade vin. Vi åt även kilovis med Kachapori, ett tunt bröd med ost inuti som går att få tag på överallt.

I många länder vi passerat spelar bröd en stor roll som föda och vi har garanterat konsumerat mer bröd än vanligt under det här året. Vi passerar nog bagerier oftare än närbutiker eller bensinmackar, och jag måste erkänna att Kachapori åker upp i brödtoppen – varmt och tunt med smält, salt ost.

ENSI0527

IYFJ4569BWOC2746 MBYO6130XXPH3500QPIC6327

Georgiens större vägar är väldigt trafikerade med både bilar och lastbilar, men det går att hitta små parallella vägar och vin-rutter som är fantastiska för cyklister. Visserligen fick vi erfara uppförsbackar med 19 % lutning, men de var oftast inte så långa och vi tog oss fram utan problem.

FJIX4535CGID7345XTOU9926 EIZD8016

Efter fem dagars cykling kom vi fram till huvudstaden Tbilisi. Där var det 40 grader varmt och alltså inte det bästa vädret för att turista runt. Jag blev matt bara av att existera och svetten rann på kroppen även på nätterna. Vi bodde centralt, nära Freedom Square, och tog oss ändå ut på dagarna för att se oss omkring. Vi strosade i gamla stan bland mysiga restauranger och åt ännu mer Kachapori. Vi promenerade även till Georgiens största kyrka och passade på att umgås så mycket vi kunde med Vincent och Michel. Vår resa tillsammans var snart över. Vi cyklade 160 mil ihop, från en blomsterhandlare strax utanför Istanbul till Tbilisi i Georgien.

När vi skiljdes åt lovade vi varandra att vi skulle äventyra tillsammans igen. Som vanligt tycker jag att det är väldigt jobbigt att säga hej då. Det ligger i släkten (fråga mamma, hehe) men jag tror kanske att den här resan har gjort mig lite bättre på det. Vi hamnar ju i så många olika ”hej då”-situationer varje vecka. Det går inte att se avskedet som något sorgligt utan det gäller att vara glad och tacksam.

TNTV5977 XCKG3181 FTDV9348 UDZR5277PPWB3343

Från Tbilisi fortsatte jag och Eva vår resa mot mot Azerbajdzjan och Baku. För första gången sedan starten var vi helt ensamma, men det kändes bra och spännande.