Reflektioner efter målgången

maj 02, 2018

En av mina förebilder är min mormor och en av min mormors förebilder är barnboksförfattaren Astrid Lindgren. Det var egentligen år 2012 när jag besökte Astrids barndomshem Näs för första gången som jag fick ta del av Astrids filosofi på ett djupare plan. Jag visste ju att hon tyckte om barn, det vet de flesta svenskar. Det jag inte visste innan år 2012 var hur betydelsefull hon måste varit i vårt samhälle. Hon låg före sin tid genom att lyfta fram starka kvinnor och sätta barnen i fokus på ett sätt som väldigt få människor gjorde då. Hon gjorde det inte bara genom sina böcker.

”Ett barn som blir kärleksfullt bemött och som älskar sina föräldrar lär sig av dem en kärleksfull inställning till hela sin omvärld och behåller denna grundinställning livet ut. Vilket är bra, även om han eller hon aldrig kommer att höra till dem som avgör världens öden. Och skulle han eller hon mot förmodan råka bli en av dem som avgör världens öden, så är det tur för oss alla, om grundinställningen är kärlek och inte våld. Även blivande statsmän och politiker formas till sina karaktärer, innan de ens har fyllt fem år”.

Citatet är ett utdrag ur Astrid Lindgrens tacktal ”Aldrig våld!” som hon höll efter att ha tilldelats Tyska Bokhandelns Fredspris år 1978. För några månader sedan, precis efter att jag kommit hem från Thailand, var jag på julmarknad på Astrid Lindgrens Näs med mormor, morfar och min kusin Jakob. Mormor gav mig och Jakob varsitt tryckt exemplar av tacktalet som ett minne från vårt besök där. Jag läste talet häromdagen och konstaterade, liksom många andra, att det fortfarande är lika aktuellt som år 1978.

I talet tar Astrid avstånd från våld mot barn och tyranni. För mig belyser det också, starkare än allt annat, vikten av att ge barnen kärlek och respekt. Det är det som formar dem till de människor de sedan blir som vuxna. Barnen är det viktigaste vi har. Det är någonstans här som jag vill dra kopplingen till vår jorden runt-resa. Vad ska man egentligen göra för att känna att man bidrar till en finare tillvaro på jorden? Jag ställer mig ofta den frågan och jag vet att många av er andra också gör det.

När jag ser tillbaka på min cykelresa som pågick hela mitt tjugofemte år i livet, blev den ett sätt för mig att visa att barnen är viktigast. Jag genomförde resan med samma tanke som Astrid avslutade sitt tacktal med, att ”det skulle kanske ändå så småningom kunna bli ett litet bidrag till världsfreden”.

Vi valde att genomföra resan till förmån för barnen på Barnhem Muang Mai i Thailand. Sussi och Hans driver barnhemmet och tillsammans med sina anställda ger de barnen som bor där en fantastisk möjlighet till en trygg och kärleksfull uppväxt. Det är något av det finaste man kan göra med sin tid tycker jag.

Barnen på barnhemmet fick även bli en del av meningen med vår resa, som gjorde att alla mil blev mer värdefulla att trampa. Vi uppmuntrade människor omkring oss att skänka en valfri summa till barnen på barnhemmet för varje mil vi cyklade. Det var en förmån att veta vad våra insamlade pengar skulle bidra till redan innan resan.

Det var barnen som vinkade av oss när vi cyklade ut från barnhemmets grindar och startade vår resa den 1 oktober 2016. Det var också barnen som välkomnade oss igen när vi gick i mål den 25 november 2017, så fina och förberedda för vår ankomst. Jag är så tacksam.

Resan har varit helt fantastisk men också tuff både fysiskt och mentalt. Den har mer än något annat varit en mental prövning, men den har också bidragit till en mental utveckling som jag tror hade tagit mig många år att genomgå annars. En resa runt jorden innehåller så mycket mer än bara otroligt många platser som passeras och läggs till i checklistan av länder.

Den innehåller tusentals möten med människor och tillsammans upplever vi en ömsesidig tillit till varandra. Den innehåller ett ständigt kompromissande mellan oss som reser tillsammans och den kräver att vi är snälla mot varandra och behandlar varandra med respekt. Resan skapar starka band mellan oss som vi alltid kommer att ha kvar.

Den innehåller också en längtan efter familj och vänner och en ledsamhet över alla separationer som skapas i och med den ständiga rörelsen. Samtidigt upplever jag en lycka över just detta. Jag tänker ofta på att det är just sådant livet är och jag tror att jag har skrivit om det tidigare. Det som är det bästa är också det värsta. När vi känner stark kärlek för någon eller något betyder det också att vi kommer att få ont när det kommer en separation. Det bästa och det värsta kommer alltid att gå hand i hand, och det är livet.

/Lovisa